ledsagorna.blogg.se

Tältläger i Stora sjöfallet med utsikt in i Sarek med Ähparmassivet

Nedan följer en kort berättelse och bilddagbok från vårt äventyr.

Dag 1 - den 16 juli

Efter en lång tåg och bussresa var vi äntligen framme vid startpunkten, Suovradammen. Efter att ha klivit av bussen så bytte vi om och fördelade all utrusning, mat etc jämt mellan oss (maten fick nästan inte riktigt plats i de små ryggsäckarna). Ryggsäckarna vägde vid start mellan 10-13 kg. Vädret var bättre än förväntat, så det blev linne och shorts från start. 

För att komma in i Stora sjöfallets nationalpark var vi tvungna att passera den stora och fula Suovradammen, som skapar vattenreservoaren Akkajaure. Hela dammen är ett stort ingrepp i naturen. Området där den byggdes (mellan 1919-1974) var tidigare en del av nationalparken Stora sjöfallet (och kallades Nordens Niagara), men inte ens nationalparken utgjorde ett hinder för dåtidens vattenkraftutbyggnad. Riksdagen bröt 1919 helt enkelt ut detta område ur nationalparken. Nog pratat om detta, men ingen vacker start på turen.

Efter lunchen fortsatte vandringen söderut, och efterhand kunde vi vända västerut. Sareks toppar började tona upp sig i fjärran.

Ähparmassivet syns i bakgrunden 

De första vaden och snöfälten klarades av galant, och det skulle bli mycket sådant de närmaste dagarna... Det blev också att testa att gå över första snöbryggan (över jåkken Njiravjågåsi), vilket också gick bra. Snöbryggorna är en av de största riskerna vid vandring i vildmarken, och vi föredrog att vada om det gick.

Första vadet

Eftersom vi hade med oss en mycket duktig hobbybotaniker (Ebba A), så blev det många stopp för att titta, identifiera och diskutera blommor på vägen. "Lärljungarna" Ebba JJ och Arne sög in informationen vetgirigt! Redan första dagen hittade vi en favorit, Isranukeln. 

Framåt kvällen, efter ca 8 h vandring, började vi bli nöjda och försökte hitta en blåsig plats för att bli av med lite mygg. Det lyckades dock inte så bra, eftersom vinden dog ut framåt kvällen, men tältplatsen var magiskt fin. Vi slog läger uppe på 1000 m höjd, på höjden Niendooalgge, strax före bron över jåkken Guhkesvakkjånka (vilket är gränsen mellan Stora sjöfallet och Sarek).

Niendooalgge med Ähparmassivet till vänster och Sarekjjåhkkåmassivet till höger 

Det kändes lite speciellt att passera bron, framförallt för Ebba&Ebba eftersom det var första gången i Sarek. Väl över mötte vi de första människorna sedan vi steg av bussen. Det blir en viss "folksamling" runt de möjliga ingångarna till Sarek.

Nu gick färden västerut och vi började närma oss den mycket vackra, och grönfärjade, sjön Bierikjávrre, som ligger mellan Ähparmassivet och Sarektjåhkkåmassivet. Vädret var fortfarande bra, men molnen började tona upp sig i sydväst. Kom också väldigt nära den fina fjällabben som satt och vaktade "sin" kulle i dalen.

Efter att vi stannat och käkat lunch kom det en regnskur, och desto länge fram på eftermiddagen vi kom så blev det mer ihållande regn. Vi rundade Sarvatjåhkkå och gick nordväst mot Skarja. Strax innan Mikkastugan fick vi passera en utmanande jåkk och en halvläskig snöbrygga samt ett utmanande vad. Härifrån kunde vi se ner i Rapadalen, men vi fortsatte nordväst mot Skarja.

Snöbrygga över Tjågnårisjagasi (Ebba&Ebba spanar från sluttningen)

Vy ner mot Rapadalen

När vi var framme vid Mikkastugan (det enda stället med nödtelefon i Sarek) så var vi riktigt blöta och kalla. Just vid den här punkten i Sarek är det också som allra folktätast, och vi såg flera tält uppslagna, och stugan var upptagen när vi skulle in och värma oss lite. Efter en stund kunde vi krypa in och fika lite i stugan, innan vi fortsatte dagens sista etapp.

Dagens sista etapp blev regnig men vacker. Vi gick i något som kallas "Sareks hjärta", Skarjadalen, där Rahpajåhkka (jåkken i Rapadalen) bildas från kringliggande glaciärer.

Skarja, med "Sareks hjärta"

Precis innan vår tilltänkta lägerplats (i korsningen Skarjadalen, Alggavagge och Guohpervagge) var vi tvungna att göra ett långt vad. Arne, som gått där året innan, guidade till bästa stället, men det blev en kall avslutning på dagen. Vi hittade en fin tältplats med vyer i alla riktningar.

Dagens sista vad

     

Det hade varit en lång dag (knappt 30 km vandring), så middagen smakade extra bra. Vi fick käka inne i tältet pga av regnet, vilket var skönt. Det började nu kännas att det var svårt att kompensera energiåtgången med tillräckligt mycket mat. På kvällen blev det mys i tältet med spel, högläsning, medan regnet smattrade på tältet. Sov gott!

I närkamp med viden

Efter några kilometer videbrottning var vi igenom det jobbiga området, och var värda en lunch. Myggen ville vara med också...

Vi vilade lite efter lunchen, och därefter började vi gå upp i Niejdarievagge. Vi var tvungna att plocka 350 hm, för att nå toppen på passet.

Mycket vackert läger med utsikt över passet vi precis kommit ner igenom

Väl uppe på Luohttolahkoplatån så förundrades vi. Den är helt platt och ligger på ca 1200 möh, med höga bergstoppar runt om. Hit ville vi gärna återvända en mer solig dag! 

På väg ner

När lunchen var avslutad kom regnet, och temperaturen sjönk några grader. Vi tog oss ner i den vackra dalen Njoatsovagge, och började gå västerut i dalen. Vi ville nå fram till sjön Alep Njoatsosjavrre, där vi tänkte tälta. Sista timmarna på dagens vandring blev lite tuffa med en kall nordvästvind i ansiktet och piskande regn.

Efter middagen upphörde regnet och vi fick en fin kväll där vi kunde torka utrustning. Nu fick vi också se dalen lite bättre även om topparna fortfarande låg i molnen.

Lägerplatsen

Dag 5 - den 20 juli

Natten blev lugn och skön utan regn, och det var uppehåll även på morgonen. Dock märktes det att de nordvästliga vindarna fört med sig kallare luft. Efter frukost och rivning av lägret begav vi oss upp för passet  för att komma ur Njoatsovagge. Efter någon dryg timmes vandring var vi framme vid gränsen mot Padjelanta, jåkken Tjåggnårisjåhkå. Direkt såg vi en helikopter som flög längs med nationalparksgränsen. Skönt att ha sluppit dessa inne i Sarek, där helikoptertrafik är förbjuden. Inga problem att vada över gränsjåkken, och nu hade vi lämnat Sarek! Lite sorgligt, men med mersmak att komma tillbaka. Istället öppnade Padjelanta, Sveriges största nationalpark, upp sig framför oss. Trots att regnet började falla, så njöt vi av det vackra och öppna landskapet i Padjelanta. Ett helt annan natur än i Sarek. 

Vi tog sikte på sjön Rissajavrre, där Sveriges s.k. otillgänglighetspol ligger, dvs. den punkt som ligger längst från civilisationen i Sverige. Vädret blev sämre och dimmigare, men vi fick ändå en skymt av sjön när vi slog upp tältet för lunch på en höjd på södra sidan av sjön. Det kändes lite magiskt.

Efter lunchen lämnade vi otillgänglighetspolen, och tog sikte på Staloloukta. Kanske lite övermodiga, traskade vi iväg i dimman. Vi skulle ju "bara" över ett litet pass och sedan ner till Stalo. Efter någon timme insåg vi att vi gått snett... Nu åkte kompassen upp och GPS:en fick konsulteras. Vi kom på rätt kurs, men dimman, felnavigeringen, regnet och lite låg energinivå gjorde vandringen ner till Stalo ganska jobbig. 

Lite vilse i dimman väster om Rissajavre

Sjön Virrihaure i sikte, strax framme i Stalo!

Det blev inte bättre att Arne höftade till att det var 1 km kvar till Stalo, när det egentligen va typ 4 km... Totalt hade vi vandrat nästan 30 km denna dag och korsat hela Padjelanta.

Vi gick direkt till Parfas kiosk i Stalo och köpte det vi behövde för kvällen. Vi skulle INTE äta frystorkat ikväll! Köpte också öl för ett mindre kompani. Och lite annat smått och gott till frukosten, såsom ägg mm. Kioskföreståndaren blev glad att få så spendersamma kunder och hälsade oss hjärtligt tillbaka imorgon när vi skulle bunkra för den fortsatta färden.

Sedan gick vi bort till fjällstugan i Stalo och inkvarterade oss. Vi kände att vi var värda en natt inomhus för att torka upp och återhämta oss. Vi åt en härlig middag, drack öl, blev riktigt varma och avslutade med en bastu och bad i jokken. Det var inte mycket folk i stugan, och vi blev medbjudna att basta med ett par killar som bokat bastun, såå skönt. Somnade gott medans regnet smattrade ute.

Dag 6 - den 21 juli

Vi tog en riktig sovmorgon och åt en härlig icke-grötfrukost, med scrambled eggs och vita bönor samt glödkaka. Fortsatte dagen med materialvård och vila. Vi hade beställt rökt röding av stugvärden till lunch, och efter att den avnjutits på eftermiddagen så började vi förbereda oss för avfärd. Vi hade ändrat planerna något, och skulle inte besöka Sulitelmaglaciären denna gång. Våra kroppar var trötta och vädret dålig, så det skulle ändå vara svårt att få de vyer vi ville ha i Sulitelma. Istället hade vi spanat in ett spännande oledat vägval över fjällen ner till Kvikkjokk. Tanken var att gå söder om Padjelantaleden, men norr om Nordkalottenleden.

Vi besökte ännu en gång Parfas kiosk, och han blev inte besviken. Köpte mat för 3500kr... Bl.a. 21 påsar frystorkat. Nu var vi färdigprovianterade för att klara de resterande dagarna på fjället. Vi gjorde ett besök i kyrkkåtan innan vi gav oss av söderut. 

Två fromma själar vid kyrkkåtan

Tog farväl av Staloloukta för denna gång och började vandra på Nordkalottenleden söderut, innan vi lämnade leden efter ett par km och började ta oss upp i en vacker dal, Viejevagge. 

Vy ner mot Stalo (bastun vid jokkstranden)

Nästan direkt när vi lämnat leden och kommit en bit upp i dalen fick vi se första renhjorden på denna tur. I Sarek hade vi inte sett en enda ren. Vår gissning var att de precis varit ihopsamlade för kalvmärkningen, och det stämde nog bra eftersom vi nu stötte på dem nära samelägret, men ändå avsides från lederna.

Dag 8 - den 23 juli

Det regnade och blåste mycket denna natt. Vi låg dock väl skyddade från vinden bakom en kulle, men ibland kom en vindstöt över berget och ruskade om tältet. Hörde efteråt att det blåst storm på natten. Vi startade dagen med högläsning för att slippa gå upp ur sovsäckarna... Mysigt sätt att vakna! 

Vi beslutade att vi skulle gå förbi Vaimokstugan, som ligger efter Nordkalottenleden, och torka upp oss och vår utrustning ett par timmar. Det skulle bli en liten omväg mot vår plan, men det kändes klokt.

Efter frukost och ihopplockade av läger, så satte vi kurs söderut. Vi skulle ta oss över en fjällrygg, och ner i ett knepigt och smalt pass. Och allt skulle behöva ske i dimma och hård vind. När vi startade så var det uppehåll, men det började regna efter en stund. Vi klättrade uppåt ett par timmar och dimman tilltog. Vi kände att lunch skulle sitta fint, men det var inte läge på denna plats, så det var bara att knata på och käka Snickers. Orienteringen i dimman gick mycket bra och vi lyckades hitta det smala passet. 

Efter en lite läskig nedfärd var vi i Fierrovagge. Vi kände dock att vi ville äta lunchen inomhus, varför vi beslöt att fortsätta mot Vaimokstugan. Det blev ytterligare några tuffa timmar i regnet och blåsten när vi vandrade söderut mot stugan. Vi hade dock vinden i ryggen, vilket hjälpte till.

Framåt mitten av eftermiddagen siktade vi den vackert belägna Vaimokstugan. Efter ett snack med stugvärden var vi välkomna att stanna så länge vi ville, och även övernatta om vi så önskade.

Vi åt en välbehövlig och sen lunch, och torkade upp både oss och utrustningen. Träffade några orienterare från Alfta Ösa som vi snackar en del med. Pratade också med stugvärden som bara haft en nattgäst sedan han öppnade den 17 juni. Nordkalottenleden har alltså legat ovanligt ödslig iår.

Framåt kvällen kände vi dock att fjället kallade! Trots att regnet vräkte ner och vinden var hård, så ville vi komma vidare, och sova de sista nätterna i vårt tält. Så vi tackade för oss och styrde kosan österut. Gick ett par timmar på den mycket steniga Nordkalottenleden. Och vi var alla överens om att vi föredrar oledad vandring, där man kan välja väg själv.

Vaimokstugan

Dag 9 - den 24 juli

Regnade hela natten och vi tog, som numera vanligt, frukosten liggande i sovsäckarna. Arne agerande frukostvärd (som vanligt). När regnet avtog något så rev vi tältet och kom iväg ganska snabbt. Dock var regnet snart tillbaka och vinden hade vänt mot ost, sånt var det motvind... Dimman låg tät. Vi tog ett kort stopp i vindskyddet Kurajaure för att diskutera vägval.

Vi var alla överens att, trots vädret, fortsätta på hög höjd på södra sidan av Tarradalen istället för att gå Nordkalottenleden och sedan Padjelantaleden. Vi vadade därför över jokken precis vid vindskyddet och tog en kompasskurs rakt över fjället och in i dimman. Vårt mål för dagen var att ta oss i närheten av bron vid Njunjesstugan. Fjället var lättgånget de första timmarna och vi njöt. Dock blev vi ganska kalla av regn och motvind så lunchen fick ännu en gång avnjutas i yttertältet. Arne var så kall om händerna att han inte kunde använda tändstålet. Varmblodiga Ebba A lyckades dock.

Efter lunch förändrades terrängen och vi fick klättra i stenblocksterräng i flera km. Tufft i det blöta vädret. 

Sent på eftermiddagen var det dax att börja gå ner i Tarradalen mot Njunjes. När vi kom ner under 900 möh så släppte dimman, och vi fick en underbara utsikt mot Tarradalen och Terrakaise. Vi gick längs med en mycket vacker ravin och hittade en jättefin sista tältplats. Temperaturen steg och det var riktigt "varmt".  Våra flygande vänner myggorna hälsade oss välkomna!

Det blev middag utomhus sista kvällen, och utsikten/värmen gjorde att humöret var på topp. Vi hade haft ett antal rätt tuffa och kalla dagar i rad, och njöt av att få slappna av lite. Ringde (ja, nu fanns mottagning!) Kvikkjokks fjällstation och bokade boende och middag till dagen efter.

Sista kvällen blev det final i spel och bokläsning! Vi ställde också klockan för första gången, för att komma iväg tidigt för att hinna med båttransporten i Kvikkjokk.

Dag 10 - den 25 juli

Vaknade kl 06.30, och åt frukost på säng. Vi hade rivit läger och var färdiga för avfärd kl 08.00, rekord!

Vandrade ner i den vackra Tarradalen och hittade faktiskt mogna hjortron. Passerade över Njunjesbron och började gå på Padjelantaleden sista biten mot Kvikkjokk. Blev mycket av en transport, men vi hade ingen alternativ väg, så det var bara att trampa på. Käkade lunch ett par km före båttransporten och var framme vid båten i god tid. Fick en trevlig pratstund med båtföraren och en vacker färd i ner i Kvikkjokkdeltat. Regnade av och till hela dagen, men också någon solglimt.

Kung Karls spira

Väl framme i Kvikkjokk gick vi upp till fjällstationen och köpte var sin öl och "ramlade ihop" på vårt rum! Duschen var en riktig höjdare!

På kvällen blev det trerätters middag och lite mys med spel och finwhiskey (Mcallan). En härlig avslutning på vår tur! 

Vi hade sedan svårt att sova i vanliga sängar med lakan m.m., så vi var inte särskilt utvilade dagen efter. Vi tog morgonbussen till Jokkmokk och besökte Atje (samemuseet) och den fjällbotaniska trädgården, innan vi åkte vidare på kvällen till Murjek och väntade in vårt nattåg för vidare färd mot Stockholm och Åre.

Om man ska försöka att summera detta äventyr, för det var verkligen ett äventyr, så har vi gått oledat ca 25 mil på 10 dagar i en av Europas sista vildmarker, haft alla tänkbara väder, brottats med mygg, korsat tuffa vad och snöbryggor, kommit vilse i dimma, varit kalla och blöta (typ hela sista 5 dygnen), sovit som sardiner i vårt 2-mannatält, ätit typ samma konsistens på maten alla dagar, haft låg energi och lite ont i våra kroppar av och till, MEN det har alldeles UNDERBART! Vad vi fått se mycket! Vilken natur! Vi har fått vara tillsammans! Ingen har klagat! Ingen har sagt några hårda ord! Vi har stöttat och tagit hand om varandra, och bara sagt positiva saker. Vi har klarat de utmaningar vi stått inför. Vi har inte tagit onödiga risker. Och inte minst, vänskapen och glädjen av att vara tillsammans har genomsyrat allt! Tack!

Ebba, Ebba & Arne

Take aways till kommande tur:

Ebba JJ bör ha varmare sovsäck, sockor och regnhandskar

Ebba A bör ha bättre regnbyxor och regnhandskar

Arne bör ha bättre regnjacka 

Vi måste ha mer godis och whiskey