ledsagorna.blogg.se

Det här året var det far och dotter som gav sig in i Sarekfjällen. Den planerade turen var utmanande och krävde helst bra väder, vilket vi inte riktigt fick…

Här följer en kort berättelse om våra tuffa, blöta, kalla, men också helt underbara 5 dagar i södra Sarek.

Dag 1 - den 16 juli

Efter en lång tåg och bussresa var vi äntligen framme i Kvikkjokk. Ryggsäckarna vägde något mer än förra året, då vi kunde fördela vikten på tre personer. Vi hade ändå som vanligt försökt ha en minimalistisk approach, eftersom vi ville kunna göra toppturer etc. med ryggsäckarna på. Det var givetvis maten som vägde mest, även om vi i stort sett bara hade frystorkat. Vi hade mat för 7 dagar med oss. Den lyx vi tillät oss var en platsflaska vin och två små folköl (till första kvällen). Dessutom hade vi 6 st frukostägg, och givetvis en del godis. Vi vägde in på 15 kg/person, som vi fördelade på lämpligt sätt mellan oss.

Vi började med att äta lunch på fjällstationen, men sedan gav vi oss direkt iväg norrut längs Kungsleden. Det var, givetvis, mycket folk på leden, och mycket mygg. Men, så fort vi lämnat Kungsleden (efter ca 7 km), så var det folktomt, och även myggen började försvinna!

Vi gick nu vidare på en mindre stig som tog sikte mot Pårtemassivet. Efter ca 4 km kom vi även in i Sareks nationalpark. Vi korsade därefter den mäktiga, fågelrika och platta Pårekslätten som breder ut sig innan man är framme vid bergets (Pårtes) fot.

Innan vi började leta tältplats strax norr om samleäget Pårek, så tog vi oss en titt på den vetenskapsstuga (Boarekstugan) som byggdes 1912, som en mellanstation för transport av utrustning och proviant till observatoriet uppe på Bårddethjåkkå.

Sedan fortsatte vi upp till trädgränsen där vi ganska snabbt hittade en lämplig tältplats. Vi hade gjort en bra dagsetapp på ca 20 km, trots att vi började en bit in på eftermiddagen. Men, terrängen hade inte varit utmanade och vi hade haft stig hela tiden. Vi spelade, som vanligt, lite yatzy och högläste.  Förgyllde första kvällens middag med 1/2 flaska vin och 2 folköl. Somnade gott!

Strax efter vi påbörjat klättringen upp mot toppen i stenterrängen, så slog vädret om. Moln började dra in över berget och även ett lätt regn. Vi stretade på uppåt och försökte hitta den minst branta vägen. Plötsligt såg vi några små stenrösen i stenterrängen, som verkade peka rakt mot observatoriet, vilka vi följde. Det visade sig (tror vi efter att ha läst på) vara den gamla rösade leden som forskarna använde för över 100 år sedan, och som ska vara bästa vägen genom den besvärliga stenterrängen.

Vädret och sikten blev bara sämre och sämre, Kylan började också göra sig påmind i den mycket hårda vinden, men vi hade bestämt oss; upp skulle vi! När vi slutligen, helt plötsligt, stod framför Axel Hambergs (forskningslegend i Sarek i början av 1900-talet) observatorie på drygt 1800 m höjd, så kändes det magiskt! Hur kunde man bygga detta? Hur kunde man till tillbringa hela vintrar häruppe? Frågorna var många. Men att vara forskare i början av 1900-talet var nog lika med att vara äventyrare. Observatoriet uppfördes 1911, och var bemannat året runt i 4 år. Numera är stugan klassad som byggnadsminne, och en av 4 forskarstugor som Axel uppförde i Sarek.

Vi lyckades även få en skymt av den väldiga Bårddejiegna-glaciären som ligger strax norr om toppen. Glaciären är den 4:e största i Sverige, med sina 11 kvadratkilometer, och det var en av anledningarna till att Axel Hamberg placerade sitt observatorie just här.

Vi började bli riktigt kallast att stå stilla och gav oss därför direkt iväg upp mot toppen, som låg ca 200 höjdmeter ytterligare uppåt. När vi passerat platån innan man klättrar upp mot toppen så började det hagla och vinden ökade ytterligare. Sikten var i stort sett obefintlig. Vi kände att vi tillsammans måste fatta ett beslut om det var värt att gå ända upp på toppen. Men, eftersom vi båda två är ganska envisa, så var beslutet lätt. Dock var vi överens om att vända om vädret blev ännu värre. Vi stretade uppåt i motvind och hagel, och plötligt var toppröset där! Ingen av oss lyckades få upp mobilen för att fota. Vädret tillät inte det, och fingrarna lydde inte. Vi hade gärna titta ut över den rygg av höga toppar som förbinder Pårtemassivets 2000 m- och 1900 m toppar, men det får bli nästa gång! Vi vände omedelbart neråt, och nu skulle vi ner på den nordvästra sidan av toppen, som vi tidigare spanat in som möjlig. Terrängen såg dock omöjlig ut uppifrån, med hagelblöta stenblock, mycket brant, nästan ingen sikt och näst intill storm i ansiktet. Vi beslutade istället att gå tillbaka några hundra meter samma väg vi kommit, och sedan skråa nordväst lite längre ner på berget. Det gick bättre, men terrängen var mycket krävande, allrahelst med relativt tung ryggsäck! Röd väg=upp, Blå väg=ner, Grön väg=tänkt nergång.

Vi lyckade ta oss ner, utan några värre missöden än en bruten stav (Arnes). Stenarna i sluttningen, allrahelst sista biten, var mycket lösa, och vi utlöste flera mindre stenras. Och när vi kommit under molnen och ner i den ravin där Ruopsokjåkhå rinner ner så lugnande vädret ner sig. Vi fortsatte sedan upp på den platå som finns nordväst om Loametjhåkkå, där vi hittade en magisk tältplats med underbar utsikt ner i Njoatsovagge.

Vi var helt slut! Toppturen och ca 1200 höjdmetrarna, vädret och den tuffa stenklättringen hade tagit på krafterna. Eftersom vi fortfarande var på hög höjd, så var det också en mycket kall kväll. Vi åt vår middag, drack ur det sista ur vinflaskan, och somnade nästan (i vart fall Arne…) direkt. Inget spel eller högläsning denna kväll. Regnet smattrade mot tältet.

Dag 3 - den 18 juli

Regnet upphörde framåt morgonen och även solen var framme ibland. Temperaturen var dock blygsam. Idag var planen att ta oss upp på den unika högplatån Luohttolahko, som vi passerat över förra året i dåligt väder. Det sades vara en otrolig plats om Pårtes toppar var synliga. Vi höll tummarna för att väder skulle vara med oss detta år. Utsikten ner i Njoatsovagge (som också delvis är Sareks södra gräns) var magisk i det klara vädret, och vi njöt!

Vi hade kollat in kartan och det fanns två alternativa vägar att ta sig upp på Luohttolahko från vår tältplats. Antingen ta rejält med höjd och gå på en relativt platt platå (blått vägval) eller gå ner en bit för en brant sedan och följa jåkken upp (grönt vägval). Vi valde det gröna, eftersom det såg väldigt stenigt ut uppåt, och fint neråt, det visade sig dock vara riktigt brant, och vi fick i stort sett klättra sista biten.

Efter ett relativ lätt vad över Balgatjåhkå, nedanför en vacker fors, så var vi strax uppe på Luohttolahko. Och vädret var fortfarande bra!

Vi gick ända fram till den största sjön (Balgatjavrasj), och hittade en fin lunchplats strax söder om sjön. Här skulle man även kunna sätta upp ett par tält, vilket i stort sett är omöjligt på andra ställen uppe på Luohttolahko. Utsikten mot Pårtemassivet var magisk, och sikten var god, även om några av topparna hade moln kring sig. Kul att vi lyckades pricka in hyfsat bra väder denna dag. Vi satt och njöt under lunchen och använde kikaren för att kolla in glaciärer och toppar lite bättre.

När vi ätit och tittat klart på utsikten (om man nu kan det), så drog det in ett lätt regn och det började blåsa. Vi packade ihop och fortsatte västerut bort mot den låga höjd som innesluter Luohttolahko platån åt väst. Vi hade en plan att gå upp i passet söder om Svenonius glaciär och Tsähkkok toppen, för att sedan ta oss söderut ner i Njoatsovagge där vi skulle tälta. 

När vi kommit upp på höjden och kunde titta in i passet och vår tilltänkta vägval, så var det ganska enkelt att välja bort det. Mörka moln hade dragit in i passet, vinden ökat och det regnade. Vi insåg att vi inte skulle se mycket av allt det vackra, varför detta relativt tuffa och även osäkra (verkade vara en mycket brant nergång i Njoatsovagge) vägval fick vänta till en dag med bättre väder.

Vi ställde istället kosan direkt neråt Njoatsovagge, och gick snart över blommande ängar. Tänk hur det kan skifta! Vi gick nu längs Luohttojåhkås östra sida ner mot stigen (gammal led) som korsar över jåkken nere i dalen. Där borde det vara ett bra vadställe eftersom stigen passerar över jåkken (trodde vi…). Förra året hade vi korsat jåkken på en snöbrygga längre upp, ganska nära Svennonius glaciär, men nu skulle vi alltså pröva längre ner, istället för att ta höjd och sedan få skråa på västra sidan av jåkken.

Det var mycket lättgånget och fint ner längs jåkken. När vi kom fram till stigen som vi trodde korsade jåkken på "bästa" vadstället, så gick vi på en nit. Där fanns bara en (sedan länge) sönderspolad bro… Helt omöjligt att vada över där stigen korsade jåkken. Vi började istället gå längs jåkken neråt, och efter ca 4-500 m så delade den upp sig i tre fåror, där vi lyckades vada över, även om det var på håret. Svåraste vadet under vår tur.

Efter vadet skulle vi bara ta oss upp (västerut)  i Njoatsovagge och försöka hitta en tältplats. Vi stötte på en renhjord som tog ganska lång tid på sig att flytta undan, så vi kunde gå vidare. 

Den västliga vinden ökade ordentligt, och det regnade. Vi beslutade därför att söka en lite mer skyddad tältplats än vi tänkt först, och stannade redan nedanför kullen innan första sjön. Vi hittade en (trodde vi) skyddad plats i närheten av vattenfallet, innan man kommer upp till sjöarna i dalen. Det blåste dock så hårt på kvällen och natten, att det ändå blev en ganska stökig natt. Vi hade förankrat tältet väl, med stora stenar på alla tältpinnarna. 

Blåa vägvalet var vår ursprungliga plan, men pga vädret och osäkerheten om det var möjligt att ta sig ner i Njoatsovagge den vägen, gjorde att vi istället valde grönt vägval.

Vår tältplats:

Dag 4 - den 19 juli 

Efter den blåsiga natten vaknade vi till en ganska solig morgon, och vi passade på att ta en hel del kort på de vackra vattenfallen bredvid tältet. 

Nu var vår plan att ta oss ner i nästa dal söderut, Låptåvagge, via passet mellan bergen Tsathsa och Vassjatjåhkkå. På kartan såg de ca 500 höjdmetrarna nere från sjöarna i Njoatsovagge ganska snälla ut, förutom sista knixen, som såg lite brant ut. 

Vi började med att vada över jåkken där vi tältade och gick sedan vidare västerut på södra sidan av Njoatsovagge. Det fina vädret började försvinna och vinden var hård västlig. Dock är dalen oändligt vacker i alla väder och vi njöt. Träffade även på "vår" renhjord, som betade lugnt.

När vi var framme vid dalen som leder upp i passet vi spanat in, så började vi streta på uppåt. Det var relativt lättgånget i början, men sedan övergick det till stenfält. Nu såg vi strax änden av dalen, vilken såg väldigt brant ut, med en stor snödriva längs med hela branten… Vi blev lite fundersamma om det överhuvudtaget skulle vara möjligt att ta sig upp hela vägen. Alternativet var annars att gå tillbaka hela vägen ner till där vi tältat, och därifrån ta en helt annan väg till nästa dal. Det skulle då vara en ca 1/2 dags och ca 600 hm vandring i "onödan". Vi tog var sin bar i skydd av en sten i den hårda blåsten. Här skulle vi behöva all energi och vara klara i huvudet. 

När vi väl var uppe vid snödrivan, så var den verkligen riktigt brant, och det fanns ingen möjlighet till någon annan väg än att klättra upp för den. Här skulle vi egentligen behövs stegjärn. Ebba tog dock ledningen och började skråa upp i snön och högg ut fotsteg i snön med skorna. Bra fot- och stavfäste var helt nödvändigt. Hade vi halkat/rutschat ner för drivan, och ner i stenskravlet hade det inte gått bra.

Förutom utmaningen med snödrivan så blåste det hårt och regnade. Vilket gjorde klättringen ännu vanskligare. Vi kom dock upp för snöfältet, och stod strax på toppen av passet där vi pustade ut bakom en klippa!

Nu skulle vi bara ta oss ner i Låptåvagge. Det fanns två alternativ, och vi valde det kortaste, även om det såg brantare ut. Vädret var dåligt, så vi ville komma ner i dalen så snart det gick. Ännu en gång var det ett brant snöfält att passera, och vi lyckades även klättra ner för det utan missöden. 

Väl nere i Låptåvagge var vi rejält möra efter den tuffa upp-och nergången i passet och vi hade ännu inte ätit lunch. Tanken var att göra det när vi kom ner i Kåptåvagge, men det var mycket kallt, regnade och blåste, och vi var genomblöta, varför vi kände att vi istället behövde röra på oss. Att sätta sig och äta lunch var inte ett alternativ. Det blev istället varsin bar, och sedan rask vandring längs nordostsidan av den vackra sjön Låptåvakkjavrre. Vi hade den hårda nordvästliga vinden i ryggen, men trots det var vi fortfarande kalla. 

Vårt vägval från tältplatsen, genom Njoatsovagge, passet och genom Låptåvagge:

Vi fortsatte söderut efter att vi passerat sjön, och i och med att vi vadat över jåkken som rinner ut från sjön, så lämnade vi Sareks Nationalpark. Nationalparken är inte riktig samma sak som området "Sarek". Det har flera gånger diskuterats (och det finns även förslag framtagna) om inte den södra gränsen borde gå vid Tarrekaisemassivet/Tarradalen, eftersom det skulle utgöra en mer naturlig södra gräns rent geologiskt för Sareks nationalpark. När nationalparken bildade i början av 1900-talet ville man dock inte för all framtid begränsa exploateringsmöjligheten för gruvdrift och vattenkraft i de södra dalarna av Sarekområdet. Vi får verkligen hoppas att detta aldrig kommer att ske och att nedre delen av Njoatsovagge och hela Tjuldovagge och kanske också själva Tarrekaisemassivet blir en del av Nationalparken.

Vårt mål för dagen var att försöka ta oss till den vackra dalen Ruonasvagge, alldeles vid foten av det mäktiga Tarrekaisemassivet, för att slå läger. Därifrån hade vi en lagom dagsmarsch till Kvikkjokk, via Vallevagge, dagen därpå.

Från början hade vi tänkt hålla höjd och komma in i Ruonasvagge norrifrån, men vi kände att vi måste komma ner i höjd för att få upp värmen igen. Vi tog oss därför ner i, och korsade Tjuoldavagge. Där var vädret mycket bättre, och vi kände värmen komma tillbaka i kropparna. Hade en stund även fri sikt neråt Kvikkjokk, så vi lyckades skicka ett meddelande att allt var väl, innan mottagningen försvann igen.

Tjuldovagge är en mycket vacker och grön dal, och kontrasten mot de dalar vi besökt de sista dagarna var slående. Vaden över jåkkarna som flyter ner i dalen var inte svåra, och vi skråade (med visst besvär genom vide och stenterräng) längs dalens västra sida, in i Ruonasvagge. Vi såg björnspillning men ingen björn.

Nu var vi rejält trötta och hungriga. Dessutom var det var knepigt att hitta en vindskyddad och bra tältplats. Till slut hittade vi en tillräckligt bra plats i skydd av en lite kulle. Det var dock svårt att hitta rinnande vattendrag i dalen, såvida man inte tog sig ner i den mycket branta ravinen där Ruonasgårsså rinner. Vi var så hungriga att vi åt 1 1/2 påse frystorkat var. Vinden friskade på framåt natten och det var inte mer än ett par plusgrader. Vi somnade dock snabbt när vi väl fått varm mat i oss.

Dag 5 - den 20 juli

Natten hade varit tuff; blåsigt, regn/snö och kallt. Vi hade bestämt oss för att komma iväg rätt tidigt denna dag, så vi skulle hinna till Kvikkjokk innan det blev för sent. Det var dock så kallt att ingen av oss var så sugen att kliva upp… Vi misstänkte att det kunde bli svårt att stanna och äta lunch även idag pga väderförhållandena och att vi skulle upp på hög höjd, så vi åt en förstärkt frukost i form av laxpasta.

När vi spanade upp mot passet som leder in i Vallevagge, så såg vi att det var vitt på berget och att det snöade. Vi förberedde oss för en lång kall dag. Det var dock färre höjdmetrar att ta än gårdagen. Drygt 350 hm, men det skulle bli mycket stenigt. Det positiva var att vi hade en stark nordvästlig vind, så den skulle vi ha i ryggen hela dagen.

Efter att vi korsat ravinen där Ruonasgårrså rinner så bar det av uppåt. Dock blev vädret lite bättre, och solen kom fram en stund. Så skönt att känna värmen! Efter ett par timmars klättring var vi längst uppe i passet, och kunde börja gå ner i Vallevagge. Det snöade ymnigt och vinden var hård. Arne, som hade blöta handskar, hade stora problem med händerna, som blev rejält nedkylda. 

När vi väl kunde börja gå neråt i Vallevagge blev förhållandena lite bättre, även om vinden och snön följde oss långt ner i dalen. Efter ett tag började vi se de stenrösen som markerar bästa vägval genom Vallevagge. Vi började också möta andra vandrare, efter att ha varit ensamma från dag 2. De hade det mycket tungt med den hårda motvinden och snön. För oss var det tvärtom. Vinden i ryggen hjälpte till och det blev bara varmare och soligare. Vi såg snart Prinskullen, och från att ha varit en stenöken längst upp i Vallevagge, så gick vi fram över blomstrande ängar.

Försökte fota Fjällnejlikan i den hårda vinden, som vi bara sett en gång tidigare under turen. Den ville dock inte vara stilla i den hårda vinden.

Innan man är framme vid själva Prinskullen så blir det mycket platt och lättgånget.

Vi får tacka för denna gång!

Ebba & Arne